Malmö lyckades till slut vinna på straffar mot Södertälje. Viktiga poäng att ta efter förlusten mot Örebro i fredags. Mycket mer positivt än så har jag svårt att lyfta fram efter kvällens batalj. Stefan Nyman och Leif Strömberg har en rad saker att reda ut och man skulle kunna hoppas på att ett rakare spel skulle vara det viktigaste att åtgärda men faktum är att allting börjar mycket tidigare än så. Det börjar i inställningen, i attityden till att gå ut och göra jobbet. Ta och ge smällar. Bara där har Malmö med sitt ledarteam ett enormt arbete framför sig.

Problemet med just inställningen och viljan att jobba för varandra, som ett lag får faktiskt Nyman-Strömberg ta på sig. I stället för att ha is i magen, bygga ihop en stomme har Jean-Luc Grand-Pierre och Dragan Umicevic värvats redan i oktober månad. Det fanns trots allt en gedigen bredd i laget, ändå ville Nyman in och röra om i grytan direkt när tillfälle gavs. Bara för att pengar finns måste man inte nappa på första bästa lediga spelare på marknaden. För Grand-Pierre i stället för Robin Weihager - det är ingen uppgradering. Jag vet att många där ute är kritiska till Weihager, men JLGP har verkligen inte mer att tillföra. Puckhanteringen är bitvis pinsam.

Umicevic kan mycket väl bli en bra värvning på sikt, men han har rört om i laget på så sätt att kedjan med tvillingarna Ponthus och Pathrik Westerholm samt Roger Ohlsson har spräckts för att få plats med Robin Alvarez någonstans. Jag förstår verkligen, fullt ut, att lagharmonin omöjligtvis kan vara på topp i det här läget. Prestation går inte före meriter och det är en väldigt farlig väg men framförallt också kanske feg väg att gå.

Ett nykomponerat lag behöver tålamod från omgivningen. Det har jag påpekat tidigare. Problemet nu är att laget innehåller så pass mycket spelskicklighet och rutin att tålamodsaspekten är som bortblåst. Nu kräver såklart alla att laget presterar. Varje kväll. I kväll såldes det lite mer än 8000 biljetter. Kanske 6500 var på plats. Stämningen var, i synnerhet från sittplats, knappast stöttande. För när spelarna går ut och inte är redo att ta fighten fullt ut blir allt ett antiklimax. 

För att avsluta lite snyggare får jag väl passa på att berömma Tomas Kollar som slet och stred framför mål och läng sargerna, Robert Carlsson som spelar enkelt men bra, Alexander Barta som har drivet och viljan i spelet samt Jesper Mattsson som kanske inte gjorde en fantastisk insats men som ändå producerar i en takt som är klart beundransvärd.    

/Olsson