Äntligen fick Malmö Redhawks stå som segrare igen. Det har varit en mörk december månad, men den bjöd på en trepoängare till sist. Ulf Taavola fick för övrigt kamma hem sin första trea som huvudtränare också, för den delen. Malmö gjorde förvisso en relativt bra match sett till situationen man hamnat i, med svagt självförtroende och mycket ängslan i truppen. Dock ska vi ha klart för oss att Skånepågen Alexander Bengtsson i Oskarshamns mål i princip skänkte bort tre poäng till Redhawks i kväll.

Andra målet var ett billigt sådant mellan benen, trean och fyran i andra perioden kom till genom att Bengtsson, med IF Lejonet som moderklubb, inte kunde hålla i puckarna. Visserligen lite oflyt men Alexander var allt annat än bra i matchen. Förhoppningsvis gav det dock Malmös spelare lite självförtroende. För det behövs onekligen. Det är självklart en av ingredienserna som saknats under en längre tid.

Jag ska passa på att plussa för Lukas Ericsson som troligen gjorde säsongens bästa insats. Rätt intressant det där hur Lukas har gått från bänkad till att bli flitigt använd av Taavola. Tycker Ericsson har uppsidor som Malmö som lag behöver. Tänker på tacklingarna, inlevelsen i varje byte och förmågan att agera allroundkunnigt. Insatsen mot Troja/Ljungby var klart okej. I kväll alltså snudd på riktigt bra. Annars vill jag också berömma Pathrik Westerholm som hade flera sköna byten med hög fart och en vilja att skapa. Patriks bästa match sen han gjorde två mål borta mot just Oskarshamn för nån månad sen. Tycker fakitskt att han i detta läget fungerar bättre utan Ponthus Westerholm, nu koncentrerade han sig i stället på att släppa loss i sitt eget spel.

Måste passa på att plussa för Ulf Taavola och Patrik Sylvegård som vågade ställa Hannu Toivonen i mål igen. Det var hög tid att göra någon form av förändring. Pontus Sjögren har ju knappast varit dålig, tvärtom räddade han Redhawks från en större förlust uppe i Ljungby exempelvis. Ibland kan ett lag dock må bra av nån form av nytändning och Toivonen gjorde det klart godkänt sett till hur lite han har spelat på slutet. Det är så viktigt för Malmö att få in tävlingsinstinkten i truppen igen. Spelarna får inte känna sig för säkra på sina positioner.

Jag har inte varit alltför glad över att försvara lagkapten Linus Klasen under december månad. Han har varit väldigt blek. På en punkt vill jag dock stå upp för honom och det gäller alla slashingar han får ta emot match ut och match in när han fintar bort motståndaren. Det är genant att domarna tillåter sämre spelare komma undan med det titt som tätt. I kväll åkte förvisso IKO-spelaren ut för just slashing men bägaren rann troligen över för Linus. Helt rätt av Tomas Kollar att försvara sin lagkapten där, det är så Redhawks måste agera för att växa som lag. Annars kommer alla motståndare bara köra över Malmö, som de nu har gjort ett bra tag. 2012 vill jag se ännu mer "fighting spirit" hos Redhawks.

/Olsson

Malmö Redhawks fortsätter att inkassera förluster. Troja/Ljungby jobbade lite hårdare, var en aning mer noggranna i de små detaljerna och vände framförallt spelet på ett helt annat sätt. Skulle vilja sträcka mig till att det var klasskillnad på den sista punkten och det avgjorde också matchen.

Patrik Sylvegård tog plats i båset för första gången och fick känna på hur det kan vara att leda ett Malmö Redhawks denna 2011/2012-säsong. Det finns knappt ord för hur lite vissa spelare presterar för stunden. Linus Klasen är den som ska skämmas mest. Skapade så lite i kväll igen, verkade knappt brydd över matchens utgång och förstörde ofta uppspelen med sitt puckhållande. Klasens dagar som lagkapten borde vara räknade, inte minst efter hans genanta utspel i kvällstidningar om hur dålig Leif Strömberg var. Att som ett extremt välbetalt proffs agera på det viset och dessutom ett par matcher senare prestera på en så pass låg nivå är skamligt.

Klasen är inte ensam syndare. Ivan Ciernik fick rätt stort förtroende men skapade som vanligt i princip inget. Jag ser inte hans storhet. Där fanns inte ens ett tecken på att han brinner för det här. Jesper Mattsson var också fruktansvärt blek och agerade bitvis klumpigt på slutet. Kring Alexander Barta hände heller inget blixtrande.

Tvillingarna Westerholm gick ut och krävde mer istid, annars så skulle man lämna klubben. Nu har man ett stadigt förtroende, visserligen inte i powerplay, men får spela match ut och match in. Vad händer? Vad presteras?

Nej, ibland kanske man inte ska gapa efter för mycket. Förra året var Malmö Redhawks dåliga men kämpade åtminstone fullt ut och gjorde vad man kunde med sitt bitvis skadedrabbade och rätt så mediokra material. I år är Malmö Redhawks direkt dåliga men har alla förutsättningar att lyckas. I stället får vi fans stå ut med ett lojt och bekvämt lag till stora delar utan känsla för klubben.

Vad ska nästa steg bli egentligen?...

/Olsson

Malmö Redhawks hade en hyfsad start på matchen med framförallt bra fart i anfallsspelet. Sen tog det dock stopp. Leksand var det bättre laget från det att Mads Bödker gjorde 0-1 till det att Tobias Forsberg fixade 1-2. Ja, och sen hela vägen till slutsignalen också. Vilken underprestation. Vilket slöseri. Vilken bortkastad säsong det här är på väg att bli. Än värre än tidigare.

Fyra raka hemmaförluster.
Fyra gjorda mål på lika många hemmamatcher.
Det här är genant.
Ni ska skämmas för det här.

Backsidan var väl det som var aboslut värst i kväll. Stefan Lassen och J.D. Forrest var ofattbart dåliga. Jean-Luc Grand-Pierre väldigt svag i puckbehandlingarna. De var matchens värsta syndare. Likväl kan man undra hur Linus Klasen kan agera så tamt i viktiga lägen. Hans nonchalanta ingripanden högt upp i banan förstörde gång på gång för laget. Han var för övrigt inte ensam om det heller. Behöver jag nämna Dragan Umicevic?

Jag vet snart inte vad jag ska säga riktigt om det här laget och det här läget som klubben är i.
Jag anser fortfarande att Stefan Nyman ska bort. Vi måste få hit krafter som kan bygga upp klubben på allvar. Se bara på vad Patrik Hersley sa i dagens Sydsvenskan. När han talar varmt om Malmö nämner han "staden i sig" och "arenan", inte ett dyft om klubben. Det säger egentligen allt.

Vinterns höjdpunkt har hastigt och olustigt blivit juluppehållet.

/Olsson

En match återstår i Allsvenskan innan juluppehållet. En match där två lag med en del turbulens inom respektive klubb möts. Det är dags för den före detta stormatchen i andradivisionen, den mellan Malmö och Leksand. Malmö har faktiskt besegrat LIF bägge gångerna denna höst. 1-3 uppe i Tegera Arena och 3-1 i Malmö Arena. Tabellmässigt ser det dock ljusare ut för Tommy Salos gäng med sju poäng fler inspelade och en fjärdeplats.

Bataljen i Malmö Arena betyder enormt mycket. Vinner Leksand har man bara en poäng upp till en direktplats till Kvalserien, vinner Malmö skapar man en lucka neråt till de närmaste lagen utanför strecket om "förkvalserien till Kvalserien". Samtidigt kan Redhawks möjligtvis gripa ett sista halmstrå om en direktplats till Kvalserien, även om den chansen börjar rinna ut nu på allvar. Utöver det tabellmässiga läget talar vi också om förtroendemässiga frågor för Skåne-laget som hittills inte har tagit en trepoängare i december månad. Dessutom tre raka förluster i arenan med bara ett producerat mål på de senaste två bataljerna inför hemmapubliken.

Nye huvudtränaren Ulf Taavola har således en hel del att jobba med, men två pinnar senast mot Sundsvall gjorde naturligtvis både laget och klubben i stort gott. Vi talar om ett viktigt trendbrott där framförallt "tungviktaren" i laguppställningen, Linus Klasen, växlade upp och började producera mål som alla runtomkring kräver. Spelmässigt fanns där inga stora ljuspunkter, men om Taavola ska kunna förändra saker krävs det fler dagar med träningar och matcher under norrlänningens ledning. Tiden är ju dock knapp och på måndagskvällen gäller det att prestera.

Nyckeln för seger blir att Pontus Sjögren spelar stabilt mellan stolparna (jag utgår ifrån att Sjögren står så länge han presterar). Därefter att offensiva nyckelfigurer som Linus Klasen, Jesper Mattsson och Dragan Umicevic producerar. Sen måste kvaliteten på backspelet upp, vilket Taavola själv var inne på efter Sundsvallsmatchen.

/Olsson

Jag har varit stark kritisk till mycket kring Malmö Redhawks de senaste månaderna. Egentligen är det ju andra säsongen i rad som det är turbulent på det ena eller det andra sättet. Det jag kanske allra mest saknat är någon som utåt sett uttalar sig ödmjukt, noggrannt och med respekt för det som faktiskt frågas, vilket oftast är vad vi supportrar också vill veta. Robert Olsson var som bekant ingen charmör, långt därifrån. Leif Strömberg var både irriterad, uppretad och kommenterade sällan det väsentliga. Ulf Taavola var i sin roll som assisterande tränare också väldigt tystlåten, han gav aldrig media ens ett finger extra. I synnerhet i går men även efter den tunga förlusten mot Tingsryd i lördags så har Taavola verkligen klivit fram och varit en stark ledare utåt.

För mig är det riktigt skönt att en nyckelperson i Malmö Redhawks faktiskt agerar på ett så pass professionellt sätt. För det behövs, onekligen. Jag hoppas att Taavola orkar fortsätta på samma sätt, hela säsongen igenom, oavsett resultatutgång. För Redhawks trovärdighet står ännu en gång på spel, denna gång kanske ännu djupare än tidigare. Då behövs det just ödmjuka och seriösa personer i ledningen.

Däremot undrar jag vad sportchef Stefan Nyman pysslar med. Ställde inte upp för frågor varken innan eller efter match på TV4. Möjligt att det var frågor som han inte ville fokusera på innan samt under match, men väl efter får man väl ändå ta sig tid och besvara dem som ett proffs...

/Olsson

Fyra raka förluster - det är Malmö Redhawks dystra facit. Leif Strömberg har fått lämna posten som chefstränare och vi vet alla vad som skett i media under de senaste dagarna. Dags att lägga detta bakom sig och se framåt. Men jag vill ändå stanna kvar en del i historiken. För faktum kvarstår, Malmö Redhawks har haft förtvivlat svårt att få målmässig utdelning i de senaste matcherna. Framför allt har det gått troll i målskyttet på hemmais, där det vi endast fått uppleva tre fullträffar på de senaste tre matcherna. Och det har inte varit någon större framgång på bortaplan heller.

Hur stort problem är då detta? Jag skulle vilja påstå att det inte hade varit något större problem, om laget fortlöpande hade skapat heta målchanser. Det är där jag tycker mig finna det stora problemet. Malmö Redhawks av hösten/vintern 2011 har förtvivlat svårt att spela sig till de där hundraprocentiga målchanserna. De där chanserna som vi "experter" på läktaren tycker att det bara måste vara mål på. Hade laget spelat sig till flertalet sådana chanser i varje match, men inte lyckats sätta dit dem, då hade jag varit betydligt lugnare. Då hade det "bara" varit självförtroendet i det avgörande läget som sviktat. Nu finner jag ett betydligt större problem.

Vågar vi då hoppas på en bättring på denna front nu när Ulf Taavola tagit över huvudansvaret? Tillåt mig att tvivla en aning, men samtidigt är hoppet det sista som överger mig. En startpunkt är att inte plocka hem pucken i egen zon och starta anfallsspelet därifrån, utan istället vända snabbare i mittzon och därigenom skaffa sig ett numerärt överläge på sina motståndare. På så vis är det mycket enklare att skapa vassa målmöjligheter än om anfall hela tiden sker mot ett samlat försvar på fem man, som dessutom i många fall krymper ihop till en tight box framför egen målvakt.

Jag ser med spänning fram emot kvällens match. En bortamatch mot Sundsvall i mörka december är långtifrån det sexigaste en hockeyspelare upplever i karriären, men som läget är just nu gäller det att älska situationen. Att verkligen vilja gå ut och överbesvia alla som sedan länge dömt ut det här laget. Att visa att man är en hockeyspelare av hög kaliber. Och att spela hem tre poäng i Gärdehov.

I TV-soffan skall det främst bli spännande att se om det finns några direkta skillnader i spelet jämfört med tidigare. Om spelet är rakare och snabbare genom mittzon. Om det finns tydliga varianter på hur man löser diverse situationer i egen zon. Och om det går att urskilja tydliga linjer i spelet över hela banan.

Det är mörkt, kallt och dessutom finns en förlustsvit. Det är nu vi skiljer agnarna från vetet.

/Winnberg

Kvällspressen fortsätter att gotta sig åt Malmös elände. Helt förståeligt. Alla inblandade bjuder på det också, för den delen. Senast i raden är det Linus Klasen och Tomas Kollar som säger vad de tycker och tänker i detalj om Leif Strömberg och hösten som har varit. Jag förstår naturligtvis att det finns två sidor av myntet, som alltid. Jag är dock en kraftig motståndare av Stefan Nyman, som bär ansvaret för sammansättningen av det nya Malmö Redhawks.

Än en gång vill jag påpeka att Nyman kom till "dukat bord" i och med att det var ett odukat sådant i kombination med en bra elitseriebudget. Det är Stefan som har anställt Leif Strömberg och Ulf Taavola. Det är Stefan som har tagit in alla nya spelare. Det är väldigt allvarligt i min bok att misslyckas på ett sådant sätt, att felrekrytera det första man gör. För Strömberg var fel man att leda det spelarmaterialet som Nyman ville se. "Leffes" hockeyfilosofi har inte gått ihop med den verklighet som existerar.

Stefan Nyman säger själv till Expressen att det var ett misstag att anställa "Strumpan" och det är ju bra att han kan erkänna det. Problemet är bara att det kan ha kostat Malmö Redhawks som klubb så oerhört mycket. Vi får väl se framåt vårkanten hur det ser ut då, men Redhawks ligger redan illa till och ska detta inte bli ännu en "mellansäsong" måste laget ta sig samman omgående genom att vända trenden i morgon. Nederlaget mot Tingsryd var pinsamt, med bland annat fem skott på mål i en period som är genant dåligt presterat.

Så Klasen och Kollar kan snacka ut hur mycket de vill.
Det enda sättet ni vinner tillbaka respekten och stödet på är att som lag ta poäng.
Klasens en poäng per match i snitt måste höjas.
Kollars -11 i +/- -statistiken och sega insatser måste suddas bort.
Snacka går ju. Nu är det upp till bevis, Klasen och Kollar.

/Olsson

I all bedrövelse efter lördagens olika händelser med förlusten mot Tingsryd som toppen av isberget har jag ägnat mig åt annat i ett par dygn. Välbehövligt. Det är nästan så att man vill ta en paus från alla skriverier och kanske även ta en paus från sitt eget ganska så negativa skrivande om klubben i ens hjärta. Det ska inte behöva vara så här, men ännu en gång har egoismen fått segra i hockeyklubben Malmö Redhawks. Jag känner mer och mer en distans till klubben, det här är knappt "min" klubb längre. Än mindre "mitt" lag.

Malmö har alltid varit en rörig klubb. En bit in på 2000-talet blev det än mer stökigt, inte minst under NHL-lockouten. Redhawks hittade dock en väg tillbaka. Framförallt lyckades man få in ett av Sveriges bästa tränarpar i form av Lars "Osten" Bergström och Thomas Bäckström. I stället för att sätta sin tillit till denna duo, som på ett år fick ordning på klubben, fick in vinnarkultur och dessutom tog upp klubben till Elitserien direkt, ville dåvarande klubbledning sätta "Osten" på plats. Utgången vet vi, Bäckström försvann i skymundan under sommaren och Bergström sparkades kort in på seriespelet.

Nästa seriösa par in blev Bobo Simensen och Torgny Bendelin. Jag sätter inte Simensen-Bendelin på samma nivå som Bergström-Bäckström, men faktum var att Simensen-Bendelin faktiskt också fick ordning på Malmö. En dålig match från elitseriespel gjorde dock att klubbledningen med stora påtryckningar från Percy Nilsson skulle utse en synlig syndabock igen. Torgny Bendelin hette han denna gång.

Ett par år senare var en femteplats i Allsvenskan, en match ifrån Kvalserien, inte heller nog och Göran Karlström, som fått fason på Malmö Redhawks igen, fick gå från något av en hjälte till syndabock. Och i lördags var det alltså dags igen. Leif Strömberg var "problemet". Eller var det ännu en gång en persons egoism som fick förstöra för en hel klubb?

Jag är helt övertygad om att det var, eller snarare är, så. Denna gång är det alltså sportchef Stefan Nymans ego som står över klubben. Nyman har misslyckats, värvat fel och tappat fotfästet. Det är samma story nu precis som tidigare, bara det att det nu rör sig om SSK-Stefan i stället för exempelvis Peter Andersson eller Percy Nilsson, för den delen. Nej, det sunda förnuftet får aldrig segra i Malmö Redhawks. Vi har haft en rad tränare som varit kapabla att leda laget under flera år. Få en bra utveckling på sikt. Kortsiktigheten, pressen MEN även den personliga prestigen har dock vägt tyngre och det Nyman gör nu är att gå "all in" för att försöka göra allt för att rädda sitt eget skinn.

Jag kan inte förstå att Malmö Redhawks har gått på den finten en gång till.
Att sätta en hel klubbs existens på spel för en sportchefs egoism.
Fast vad vet jag, det bästa vi alla kan göra är väl att lyda Nyman och "fokusera på nästa match"...

/Olsson

Jag undrar om det verkligen finns en gräns för hur illa det kan gå för årets upplaga av Malmö Redhawks. Jag är inte säker på att det finns något stopp. Tränarbytet gav som väntat ingen effekt på laget. Visserligen för tidigt att döma ut det med tanke på att beslutet blev offentligt under morgonen. Ulf Taavola har givetvis inte hunnit förändra något djupare. Oavsett, det är inte i spelet i sig jag vill se en omedelbar förändring. Jag vill ha en förändring i attityd, inställning, närvaro och karaktär. Jag är dock helt övertygad om att så inte kommer ske så länge spelare får glida vidare och spela precis lika mycket som vanligt.

Situationen är mycket tragisk och precis som jag skrev efter Västerås-matchen så är Malmö Arena, verkligen, snart tom. Malmö Redhawks har med ypperliga möjligheter på rekordkort tid skrämt iväg sina fans. Vem står upp för det?

Jag vill gratulera Tingsryd till vinsten. Gästerna gjorde det riktigt bra efter sina förutsättningar, men återigen vill jag påpeka att även TAIF är ett motstånd av relativt låg klass. Problemet är bara att Redhawks befinner sig i ett fritt fall där det kvittar vilken kvalitet det är på motståndarna. En dag som denna hade "Taavolas boys" säkerligen förlorat mot Kristianstad och Karlskrona också... 

/Olsson

Tidigt på lördagsmorgonen har beskedet om att Leif Strömberg fått sparken nått ut i media. Ulf Taavola kommer att leda laget i eftermiddagens match mot Tingsryd är inte klart.

När jag läser Sydsvenskans artikel om det inträffade blir jag mörkrädd. Enligt den skall Leif Strömberg inte ha fått något utrymme att leda laget – och stämmer detta är det en katastrof, att anställa en huvudtränare och sedan står ändå hans chef och bestämmer allt. Nu är det förvisso bara Leif Strömbergs version av det inträffade som kommer fram i artikeln, men jag har alltid sett ”Strumpan” som en rakryggad man som säger sanningen och inte kommer med några förbannade lögner.

Om det nu är som Strömberg säger, att det är Stefan Nyman som kört sitt race i form av taktik och laguttagningar, då har jag svårt att se att det kommer att ske någon förbättring varken spel- eller resultatmässigt. Ulf Taavola blir kort och gott bara Nymans nya marionettdocka och han får fortsätta att styra och ställa precis som tidigare.

Hur har det egentligen kunnat bli så här mellan två män som jobbat tillsammans vid flertalet tillfällen tidigare? Det hade varit sin sak om Nyman och Strömberg plockats från var sitt håll och inte känt varandra överhuvudtaget. Men nu pratar vi ändå om en synkad duo – eller det var åtminstone vad vi trodde att de var.

/Winnberg

Malmö Redhawks fortsätter på den inslagna vägen. Tamt, oinspirerat och framförallt inte ett tecken av desperation någonstans. Vi talar trots allt om en oerhört viktig match där trean Västerås stod för motståndet. Det är ett hån mot alla fans som var på plats att uppträda på det här viset. Jag tycker framförallt att det är provocerande att innan match kunna läsa en krönika signerad sportchef Stefan Nyman i programbladet, där han talade om vilken vikt matchen hade och att det är viktigt att vi (alla inkluderade) gör den fortsatta resan tillsammans. Bjuder inte spelarna till mer än så här, finns det dock ingen resa att göra. Malmö Arena kan inom en snar framtid eka väldigt tom om inte vettiga förändringar tillkommer.

Jag vill först och främst framhäva att årets upplaga av Västerås är bra. Ibland riktigt bra. I Malmö Arena fick man ett psykologiskt viktigt ledningsmål och därefter ett viktigt 0-2-mål tidigt i den andra perioden. Sedan kunde gästerna spela på det resultatet. VIK tog många korrekta beslut där ute, utnyttjade sina powerplaylägen och slog icing så fort som situationen krävde det. All heder till det då det gör att Västerås i allra högsta grad kan tampas vidare om en direktplats till Kvalserien.

Åter till Malmö. Självklart är det så att Leif Strömberg måste stå upp för sitt lag, men att han var så pass nöjd efter matchen i kväll på presskonferensen, som vi kan se på MrMadhawk.se, gör mig frustrerad. Det hade snarare varit på sin plats med en ursäkt till publiken för att det presteras så pass dålig hockey när matchen betydde allt för fortsättningen av säsongen. Jag kan inte se det Strömberg ser i Malmös spel. Det är möjligt att det var något bättre tempo i spelet, men spelarna var inte riktigt där i kväll heller och kampviljan var ännu en gång riktigt svag. Vem vill exempelvis in och ta fighten framför mål? Västerås var riktigt täta framför målvakten men å andra sidan tog ingen i Redhawks striden. Vem jobbade tillräckligt hårt för att få fram utvisningar på VIK? Möjligtvis Pathrik och Ponthus Westerholm, men i princip ingen.

Nej, framtiden ser klart dyster ut för Malmö. Förvisso fick äntligen inte "leading line" med Dragan Umicevic, Robert Carlsson och Linus Klasen inleda matchen i kväll men i övrigt fick de spela på som om de vore i fin form, vilket de självklart inte är. Umicevic är omständlig nästan varje kväll, Klasen snudd på iskall och även Carlsson har tappat något på sistone. Och var gömmer sig Jesper Mattsson? Morten Green? Vad vill ni? Vill ni betala priset för att ta Malmö till en kvalserie?

Bland backarna var Stefan Lassen en smärre katastrof. Riktigt dålig insats, men tydligen har han någon uppsida i spelet som bara Strömberg, Ulf Taavola och Nyman kan svara på.  

/Olsson