Har precis sett min första hela VM-match för det här året. Och svenskarna verkar ha vaknat till liv. Jag drar vissa paralleller till Czech Hockey Games. Där svarade Tre Kronor för två plattmatcher (mot Ryssland och Finland) innan man helt plötsligt gick in och gjorde en riktigt fin insats (mot Tjeckien). Kan det vara så att Pär Mårts pojkar behöver två matcher för att komma igång?

Jag gillade att svenskarna tog tag i taktpinnen direkt från första nedsläpp. Under matchupptakten var det faktiskt bara ett lag på banan och därför var det lite surt att det var oavgjort efter första perren. Men utdelningen kom retroaktivt – mycket till stor del beroende på Al Montoyas värdelösa målvaktsspel. För i ärlighetens namn så fick Tre Kronor tre, fyra mål som en målvakt absolut inte får lov att släppa.

Men trots det undermåliga amerikanska målvaktsspelet så såg jag flera ljusglimtar i det svenska spelet.

Dock är det fortfarande för mycket svart eller vitt när det gäller Tre Kronors insatser. När det blir förlust mot Norge är devalveringen så kraftig att laget inte ens är värt en femöring – och när det blir seger mot USA, som i ärlighetens namn kanske är VM:s sjunde, åttonde lag, så är VM-guldet nästintill redan hemma.

Jag väntar gärna ett par matcher till innan jag tar ställning till hur långt det här laget kan nå. Närmast väntar – Frankrike… Första riktiga värdemätaren låter alltså vänta på sig.

/Winnberg