I veckan fick jag frågan, varför jag tycker att bortamatcherna mot Bofors är en av säsongens höjdpunkter, i kommentatorsfältet. Allt det där handlar om så mycket mer än själva hockeyn. Att åka upp till Karlskoga en mörk novemberdag är kanske inte så upplyftande, men samtidigt måste jag erkänna – jag älskar Bossefors!

När man kliver in i Nobelhallen tar det inte lång tid innan man blir förbannad. Som malmöit tillhör man inte det släkte som gemene man i hallen har några större positiva känslor för, man är helt enkelt ”hatad” från första sekund. Det gäller förvisso främst aktörerna nere på isen, men på läktaren känner jag samma sak.

Matcherna mellan just Malmö och Bofors och varit ganska griniga under de senaste säsongerna. Vi har haft svårt att besegra Bobcats – inte minst uppe i skogarna – och det har hänt att spelarna haft svårt att acceptera just detta faktum och blivit smågriniga. Vad passar då bättre än att ha en hel långsida med hemmafans som skriker som stuckna grisar så fort en hemmaspelare tappar balansen? Jag älskar som sagt Bofors – men det beror på att jag älskar att hata en hel del saker när jag är där uppe. Och faktum är att jag även älskar att bli hatad.

Samtidigt är det mycket annat som är speciellt med Nobelhallen. I pressrummet bjuds det på saft och skorpor i en enormt dämpad belysning, det trådlösa bredbandet är inte lösenordsskyddat, vilket gör att man titt som tätt tappar uppkopplingen, då alla smartphones passar på att nyttja nätet och sist men absolut inte minst så har vi extremt sprängda högtalare i hallen. Andra trevliga saker med en resa till Karlskoga är Boforsbacken utanför Jönköping och det faktum att det aldrig betalas för parkeringen utanför hallen.

Jag tycker verkligen att ni ska testa en bortamatch i Nobelhallen. Klocka gärna hur lång tid det tar innan ni blir förbannade på någon/något.

/Winnberg