Det är väl helt otroligt egentligen. Vem kunde tro att när Stephan Lundh släppte fram Christopher Nihlstorp hösten 2003 plötsligt satt på ett målvaktspar, där Andreas Hadelöv var given etta, som 2011 skulle ställas mot varandra i en SM-final mellan Skellefteå och Färjestad. Utvecklingen har gått framåt på olika håll och kanter men nu står de alltså på varsin sida om den röda linjen i Skellefteå.

Hadelöv hade onekligen en karriär som gått i stå i samband med NHL-lockouten och var då i Växjö Lakers en vända. Återkomsten till norr och spel i Skellefteå har emellertid gjort Andreas riktigt gott och en förändrad, snarare förnyad, spelstil har gjort honom till en av de bästa målvakterna i Elitserien. Tror ändå att tiden i Malmö i stort ska bedömas som väldigt god för Hadelövs utveckling. Han fick stå ohyggligt många matcher mellan 1999 och 2004.

Nihlstorp är förvisso fostrad i Malmö och fick testa en del elitseriematcher i klubben, men lite typiskt för Redhawks så kastades hans talang bort 2005/2006 under Lars "Osten" Bergströms ledarskap. Visserligen var Corey Hirsch suverän det året, men Gustaf Wesslau petade sedan dessutom väck "Stoffe". Egentligen ska väl Rögle ha mest beröm för Nihlstorps utveckling, även om jag ändå länge har funderat på hur Christopher tagit sig hela vägen till Färjestad. Det stavas väl just utveckling då.

Och det är väl kanske en läxa för oss alla där ute. Inte minst i Silly Season-tider när fördomarna haglar. Mycket kan hända.

/Olsson