Vi vill ta tillfället i akt att önska er ett gott slut och ett gott nytt år. Hoppas ni får en riktigt trevlig kväll med såväl god mat som dryck i sällskap med härliga människor.

Nu hoppas vi på att 2012 blir ett riktigt bra hockeyår.

Vi ses och hörs på det nya året!

/Olsson & Winnberg

När Malmö Redhawks gjort sitt yttersta för att hålla sig så långt borta från Kvalserien under de senaste säsongerna har junior-VM seglat upp som en given etta på listan över årets bästa hockeyhändelser. Och den nuvarande turneringen är inget undantag. Sverige hade inga som helst problem med att besegra Slovakien – precis som väntat. Och slovakerna var i ärlighetens namn inte någon värdemätare. Men underhållning, det bjuds det på. Dessutom på hög nivå. Svenskarna bjöd på ett antal riktigt fina mål.

En detalj jag gillar skarpt är att Sverige tar pucken till kassen hela tiden. Som Wayne Gretzky sade en gång i tiden: ”100 procent av skotten du inte tar, går inte i mål”. När pucken spelas in i det området blir det ofta farligt. Det är något svenska lag borde göra frekvent, men det är främst på juniornivå vi får se den här typen av spel.

Faktum är att de tre matcherna som avverkats hittills kan ses som något av träningsmatcher. Det är först i morgon turneringen börjar på riktigt. Det nya året (i Sverige) inleds med gruppfinalen mot Ryssland, en match som avgör om svenskarna får spela kvartsfinal eller tar sig direkt till semi. Seger innebär att Sverige slipper kvarten.

Skönt att träningsmatcherna är över. Eller träningsmatcher och träningsmatcher. En av de stora favoriterna, USA, får nöja sig med att enbart spela träningsmatcher. Och då snackar vi det lag som vunnit U18-VM de två senaste säsongerna. Tack för kaffet!

/Winnberg

Äntligen fick Malmö Redhawks stå som segrare igen. Det har varit en mörk december månad, men den bjöd på en trepoängare till sist. Ulf Taavola fick för övrigt kamma hem sin första trea som huvudtränare också, för den delen. Malmö gjorde förvisso en relativt bra match sett till situationen man hamnat i, med svagt självförtroende och mycket ängslan i truppen. Dock ska vi ha klart för oss att Skånepågen Alexander Bengtsson i Oskarshamns mål i princip skänkte bort tre poäng till Redhawks i kväll.

Andra målet var ett billigt sådant mellan benen, trean och fyran i andra perioden kom till genom att Bengtsson, med IF Lejonet som moderklubb, inte kunde hålla i puckarna. Visserligen lite oflyt men Alexander var allt annat än bra i matchen. Förhoppningsvis gav det dock Malmös spelare lite självförtroende. För det behövs onekligen. Det är självklart en av ingredienserna som saknats under en längre tid.

Jag ska passa på att plussa för Lukas Ericsson som troligen gjorde säsongens bästa insats. Rätt intressant det där hur Lukas har gått från bänkad till att bli flitigt använd av Taavola. Tycker Ericsson har uppsidor som Malmö som lag behöver. Tänker på tacklingarna, inlevelsen i varje byte och förmågan att agera allroundkunnigt. Insatsen mot Troja/Ljungby var klart okej. I kväll alltså snudd på riktigt bra. Annars vill jag också berömma Pathrik Westerholm som hade flera sköna byten med hög fart och en vilja att skapa. Patriks bästa match sen han gjorde två mål borta mot just Oskarshamn för nån månad sen. Tycker fakitskt att han i detta läget fungerar bättre utan Ponthus Westerholm, nu koncentrerade han sig i stället på att släppa loss i sitt eget spel.

Måste passa på att plussa för Ulf Taavola och Patrik Sylvegård som vågade ställa Hannu Toivonen i mål igen. Det var hög tid att göra någon form av förändring. Pontus Sjögren har ju knappast varit dålig, tvärtom räddade han Redhawks från en större förlust uppe i Ljungby exempelvis. Ibland kan ett lag dock må bra av nån form av nytändning och Toivonen gjorde det klart godkänt sett till hur lite han har spelat på slutet. Det är så viktigt för Malmö att få in tävlingsinstinkten i truppen igen. Spelarna får inte känna sig för säkra på sina positioner.

Jag har inte varit alltför glad över att försvara lagkapten Linus Klasen under december månad. Han har varit väldigt blek. På en punkt vill jag dock stå upp för honom och det gäller alla slashingar han får ta emot match ut och match in när han fintar bort motståndaren. Det är genant att domarna tillåter sämre spelare komma undan med det titt som tätt. I kväll åkte förvisso IKO-spelaren ut för just slashing men bägaren rann troligen över för Linus. Helt rätt av Tomas Kollar att försvara sin lagkapten där, det är så Redhawks måste agera för att växa som lag. Annars kommer alla motståndare bara köra över Malmö, som de nu har gjort ett bra tag. 2012 vill jag se ännu mer "fighting spirit" hos Redhawks.

/Olsson

Malmö Redhawks fortsätter att inkassera förluster. Troja/Ljungby jobbade lite hårdare, var en aning mer noggranna i de små detaljerna och vände framförallt spelet på ett helt annat sätt. Skulle vilja sträcka mig till att det var klasskillnad på den sista punkten och det avgjorde också matchen.

Patrik Sylvegård tog plats i båset för första gången och fick känna på hur det kan vara att leda ett Malmö Redhawks denna 2011/2012-säsong. Det finns knappt ord för hur lite vissa spelare presterar för stunden. Linus Klasen är den som ska skämmas mest. Skapade så lite i kväll igen, verkade knappt brydd över matchens utgång och förstörde ofta uppspelen med sitt puckhållande. Klasens dagar som lagkapten borde vara räknade, inte minst efter hans genanta utspel i kvällstidningar om hur dålig Leif Strömberg var. Att som ett extremt välbetalt proffs agera på det viset och dessutom ett par matcher senare prestera på en så pass låg nivå är skamligt.

Klasen är inte ensam syndare. Ivan Ciernik fick rätt stort förtroende men skapade som vanligt i princip inget. Jag ser inte hans storhet. Där fanns inte ens ett tecken på att han brinner för det här. Jesper Mattsson var också fruktansvärt blek och agerade bitvis klumpigt på slutet. Kring Alexander Barta hände heller inget blixtrande.

Tvillingarna Westerholm gick ut och krävde mer istid, annars så skulle man lämna klubben. Nu har man ett stadigt förtroende, visserligen inte i powerplay, men får spela match ut och match in. Vad händer? Vad presteras?

Nej, ibland kanske man inte ska gapa efter för mycket. Förra året var Malmö Redhawks dåliga men kämpade åtminstone fullt ut och gjorde vad man kunde med sitt bitvis skadedrabbade och rätt så mediokra material. I år är Malmö Redhawks direkt dåliga men har alla förutsättningar att lyckas. I stället får vi fans stå ut med ett lojt och bekvämt lag till stora delar utan känsla för klubben.

Vad ska nästa steg bli egentligen?...

/Olsson

I slutminuten av matchen mellan Carolina Hurricanes och New Jersey Devils jagade gästerna en kvittering. Hurricanes ledde med 3-2 och gästerna från Newark pressade på i offensiv zon med målvakten lyft från buren. Då händer det komiska. Ilya Kovalchuk missar en passning bak till Adam Henrique på blålinjen - och pucken glider hela vägen in i det tomma målet. Brandon Sutter ser först ut att skarva pucken ut ur egen zon, men trissan nuddar faktiskt inte hans blad. Istället är det en klubbhandsräddning från Cam Ward som är senaste kontakt från en Carolinaspelare - och därmed bokförs målvakten också för målet.



/Winnberg

Precis som väntat fixade Småkronorna en premiärseger när JVM drog igång i går kväll. De lettländska motståndarna hade i ärlighetens namn inte mycket att sätta emot när Sverige snurrade i anfallszon. Men trots storseger, som till slut skrevs till 9-4, var det inte bara guld och gröna skogar. Den svenska defensiven var stundtals väldigt bristfällig och letterna tilläts komma alldeles för nära inpå Johan Gustafsson utan att egentligen behöva förta sig.

Offensivt såg det dock väldigt intressant ut. Nu skall det sägas att Lettland knappast kan ses som någon vettig väremätare - om det svenska försvaret var snällt matchen igenom var det lettiska virrigt värre. Svenskarna bjöd dock på ett fyndigt spel och kombinerade sig ofta fram till vassa målchanser.

Extra glädjande från matchen var att två av de tilltänkta matchvinnarna, Max Friberg och Mika Zibanejad, fick ordentlig islossning redan från start med fyra respektive två fullträffar.

En spelare som redan etablerat sig som en personlig favorit är Rickard Rakell. I mina ögon är han den där typiske juniorspelaren som trampar på i 110 i varje byte och dessutom tar med sig det transatlantiska spelet från sitt OHL-lag Plymouth Whalers och använder sin tyngd på helt rätt sätt.

Filip Forsberg, som prisades som Sverige främsta i matchen, ser också mycket spännande ut. Leksandstalangen bryter sannerligen mönstret och är en spelare som kan göra det oväntade och vara skillnaden mellan vinst och förlust.

Spelaren som annars ska vara den som bär Sverige mot framgångar i årets JVM är Johan Larsson. Därför var det oroväckande när Brynästalangen kastade in handduken redan efter en period för att få behandlingen i omklädningsrummet. Rapporterna från Calgary gör dock gällande att det mest största sannolikhet inte skall vara några större bekymmer och att Larsson snart är tillbaka i speldugligt skick. Något som utan tvekan kommer att behövas för att nå stora framgångar i turneringen.

/Winnberg

Malmö Redhawks hade en hyfsad start på matchen med framförallt bra fart i anfallsspelet. Sen tog det dock stopp. Leksand var det bättre laget från det att Mads Bödker gjorde 0-1 till det att Tobias Forsberg fixade 1-2. Ja, och sen hela vägen till slutsignalen också. Vilken underprestation. Vilket slöseri. Vilken bortkastad säsong det här är på väg att bli. Än värre än tidigare.

Fyra raka hemmaförluster.
Fyra gjorda mål på lika många hemmamatcher.
Det här är genant.
Ni ska skämmas för det här.

Backsidan var väl det som var aboslut värst i kväll. Stefan Lassen och J.D. Forrest var ofattbart dåliga. Jean-Luc Grand-Pierre väldigt svag i puckbehandlingarna. De var matchens värsta syndare. Likväl kan man undra hur Linus Klasen kan agera så tamt i viktiga lägen. Hans nonchalanta ingripanden högt upp i banan förstörde gång på gång för laget. Han var för övrigt inte ensam om det heller. Behöver jag nämna Dragan Umicevic?

Jag vet snart inte vad jag ska säga riktigt om det här laget och det här läget som klubben är i.
Jag anser fortfarande att Stefan Nyman ska bort. Vi måste få hit krafter som kan bygga upp klubben på allvar. Se bara på vad Patrik Hersley sa i dagens Sydsvenskan. När han talar varmt om Malmö nämner han "staden i sig" och "arenan", inte ett dyft om klubben. Det säger egentligen allt.

Vinterns höjdpunkt har hastigt och olustigt blivit juluppehållet.

/Olsson

En match återstår i Allsvenskan innan juluppehållet. En match där två lag med en del turbulens inom respektive klubb möts. Det är dags för den före detta stormatchen i andradivisionen, den mellan Malmö och Leksand. Malmö har faktiskt besegrat LIF bägge gångerna denna höst. 1-3 uppe i Tegera Arena och 3-1 i Malmö Arena. Tabellmässigt ser det dock ljusare ut för Tommy Salos gäng med sju poäng fler inspelade och en fjärdeplats.

Bataljen i Malmö Arena betyder enormt mycket. Vinner Leksand har man bara en poäng upp till en direktplats till Kvalserien, vinner Malmö skapar man en lucka neråt till de närmaste lagen utanför strecket om "förkvalserien till Kvalserien". Samtidigt kan Redhawks möjligtvis gripa ett sista halmstrå om en direktplats till Kvalserien, även om den chansen börjar rinna ut nu på allvar. Utöver det tabellmässiga läget talar vi också om förtroendemässiga frågor för Skåne-laget som hittills inte har tagit en trepoängare i december månad. Dessutom tre raka förluster i arenan med bara ett producerat mål på de senaste två bataljerna inför hemmapubliken.

Nye huvudtränaren Ulf Taavola har således en hel del att jobba med, men två pinnar senast mot Sundsvall gjorde naturligtvis både laget och klubben i stort gott. Vi talar om ett viktigt trendbrott där framförallt "tungviktaren" i laguppställningen, Linus Klasen, växlade upp och började producera mål som alla runtomkring kräver. Spelmässigt fanns där inga stora ljuspunkter, men om Taavola ska kunna förändra saker krävs det fler dagar med träningar och matcher under norrlänningens ledning. Tiden är ju dock knapp och på måndagskvällen gäller det att prestera.

Nyckeln för seger blir att Pontus Sjögren spelar stabilt mellan stolparna (jag utgår ifrån att Sjögren står så länge han presterar). Därefter att offensiva nyckelfigurer som Linus Klasen, Jesper Mattsson och Dragan Umicevic producerar. Sen måste kvaliteten på backspelet upp, vilket Taavola själv var inne på efter Sundsvallsmatchen.

/Olsson

Julen nalkas med stormsteg. Det innebär också att matchtempot går ner en aning. I frånvaron av en Malmö Redhawks-match valde jag att spendera gårdagsaftonen i Färs och Frosta Sparbank Arena, för att spana in mötet mellan Lund Giants och Ljungby HK i Alltrean.

Jag skall omgående erkänna att jag inte hade några som helst förväntningar på spelet, utan räknade snarare med undermålig underhållning. Men jag blev positivt överraskad. Framför allt imponerade Lund. De spelade med bra fart, finess och god positionsförmåga i den defensiva zonen. Redan från första nedsläpp var det hemmalaget som förde matchen – och just därför var gästernas uddamålsledning, 0-1, efter den första perioden knappast något som speglade matchbilden.

Men i de två efterföljande perioderna vände Lund på matchen och tog till slut en kassaskåpssäker seger, 6-1. Att det presterades så pass bra hockey på denna gräsrotsnivå förvånade mig rejält. Jag testade själv på ett par träningar med en Division III-klubb för ett par säsonger sedan (skall sägas att det sannerligen inte var många) och här pratar vid milsvida skillnader mot det jag såg i går. Med i beräkning skall givetvis också tas det faktum att detta är topplagen i trean och att mina träningar gjordes med ett bottenlag.

Två hemmaspelare imponerade lite extra på mig – Sylvester Hjerpe och Richard Ursu. Två spelare med bra fart på rören som tog för sig över hela banan. Att forwarden Hjerpe producerat rejält med poäng tidigare under serien är föga förvånande. Jag tyckte mig se flera uppsidor hos den 21-årige yttern. Frejdigheten, tekniken, viljan att driva mot mål och – inte minst – spelsinnet. Jag är inte främmande för att Hjerpe skulle kunna vara aktuell för spel på en betydligt högre nivå än Division III. Och med tanke på hur Lund spelar just nu är det fullt möjligt att han kommer att återfinnas högre upp i seriesystemet till kommande säsong.

I går inträffade dessutom något som jag aldrig tidigare upplevt i en hockeyhall. En av gästernas spelare sköt sönder plexiglaset bakom Lundmålvakten Niklas Lundman – även han riktigt bra. Så här i efterhand måste jag påpeka att det är ganska konstigt att det aldrig tidigare skett på en match där jag närvarat. Det har trots allt blivit en och annan match under de senaste åren. Men nu är den oskulden tagen!

/Winnberg

Jag har varit stark kritisk till mycket kring Malmö Redhawks de senaste månaderna. Egentligen är det ju andra säsongen i rad som det är turbulent på det ena eller det andra sättet. Det jag kanske allra mest saknat är någon som utåt sett uttalar sig ödmjukt, noggrannt och med respekt för det som faktiskt frågas, vilket oftast är vad vi supportrar också vill veta. Robert Olsson var som bekant ingen charmör, långt därifrån. Leif Strömberg var både irriterad, uppretad och kommenterade sällan det väsentliga. Ulf Taavola var i sin roll som assisterande tränare också väldigt tystlåten, han gav aldrig media ens ett finger extra. I synnerhet i går men även efter den tunga förlusten mot Tingsryd i lördags så har Taavola verkligen klivit fram och varit en stark ledare utåt.

För mig är det riktigt skönt att en nyckelperson i Malmö Redhawks faktiskt agerar på ett så pass professionellt sätt. För det behövs, onekligen. Jag hoppas att Taavola orkar fortsätta på samma sätt, hela säsongen igenom, oavsett resultatutgång. För Redhawks trovärdighet står ännu en gång på spel, denna gång kanske ännu djupare än tidigare. Då behövs det just ödmjuka och seriösa personer i ledningen.

Däremot undrar jag vad sportchef Stefan Nyman pysslar med. Ställde inte upp för frågor varken innan eller efter match på TV4. Möjligt att det var frågor som han inte ville fokusera på innan samt under match, men väl efter får man väl ändå ta sig tid och besvara dem som ett proffs...

/Olsson

Fyra raka förluster - det är Malmö Redhawks dystra facit. Leif Strömberg har fått lämna posten som chefstränare och vi vet alla vad som skett i media under de senaste dagarna. Dags att lägga detta bakom sig och se framåt. Men jag vill ändå stanna kvar en del i historiken. För faktum kvarstår, Malmö Redhawks har haft förtvivlat svårt att få målmässig utdelning i de senaste matcherna. Framför allt har det gått troll i målskyttet på hemmais, där det vi endast fått uppleva tre fullträffar på de senaste tre matcherna. Och det har inte varit någon större framgång på bortaplan heller.

Hur stort problem är då detta? Jag skulle vilja påstå att det inte hade varit något större problem, om laget fortlöpande hade skapat heta målchanser. Det är där jag tycker mig finna det stora problemet. Malmö Redhawks av hösten/vintern 2011 har förtvivlat svårt att spela sig till de där hundraprocentiga målchanserna. De där chanserna som vi "experter" på läktaren tycker att det bara måste vara mål på. Hade laget spelat sig till flertalet sådana chanser i varje match, men inte lyckats sätta dit dem, då hade jag varit betydligt lugnare. Då hade det "bara" varit självförtroendet i det avgörande läget som sviktat. Nu finner jag ett betydligt större problem.

Vågar vi då hoppas på en bättring på denna front nu när Ulf Taavola tagit över huvudansvaret? Tillåt mig att tvivla en aning, men samtidigt är hoppet det sista som överger mig. En startpunkt är att inte plocka hem pucken i egen zon och starta anfallsspelet därifrån, utan istället vända snabbare i mittzon och därigenom skaffa sig ett numerärt överläge på sina motståndare. På så vis är det mycket enklare att skapa vassa målmöjligheter än om anfall hela tiden sker mot ett samlat försvar på fem man, som dessutom i många fall krymper ihop till en tight box framför egen målvakt.

Jag ser med spänning fram emot kvällens match. En bortamatch mot Sundsvall i mörka december är långtifrån det sexigaste en hockeyspelare upplever i karriären, men som läget är just nu gäller det att älska situationen. Att verkligen vilja gå ut och överbesvia alla som sedan länge dömt ut det här laget. Att visa att man är en hockeyspelare av hög kaliber. Och att spela hem tre poäng i Gärdehov.

I TV-soffan skall det främst bli spännande att se om det finns några direkta skillnader i spelet jämfört med tidigare. Om spelet är rakare och snabbare genom mittzon. Om det finns tydliga varianter på hur man löser diverse situationer i egen zon. Och om det går att urskilja tydliga linjer i spelet över hela banan.

Det är mörkt, kallt och dessutom finns en förlustsvit. Det är nu vi skiljer agnarna från vetet.

/Winnberg

Kvällspressen fortsätter att gotta sig åt Malmös elände. Helt förståeligt. Alla inblandade bjuder på det också, för den delen. Senast i raden är det Linus Klasen och Tomas Kollar som säger vad de tycker och tänker i detalj om Leif Strömberg och hösten som har varit. Jag förstår naturligtvis att det finns två sidor av myntet, som alltid. Jag är dock en kraftig motståndare av Stefan Nyman, som bär ansvaret för sammansättningen av det nya Malmö Redhawks.

Än en gång vill jag påpeka att Nyman kom till "dukat bord" i och med att det var ett odukat sådant i kombination med en bra elitseriebudget. Det är Stefan som har anställt Leif Strömberg och Ulf Taavola. Det är Stefan som har tagit in alla nya spelare. Det är väldigt allvarligt i min bok att misslyckas på ett sådant sätt, att felrekrytera det första man gör. För Strömberg var fel man att leda det spelarmaterialet som Nyman ville se. "Leffes" hockeyfilosofi har inte gått ihop med den verklighet som existerar.

Stefan Nyman säger själv till Expressen att det var ett misstag att anställa "Strumpan" och det är ju bra att han kan erkänna det. Problemet är bara att det kan ha kostat Malmö Redhawks som klubb så oerhört mycket. Vi får väl se framåt vårkanten hur det ser ut då, men Redhawks ligger redan illa till och ska detta inte bli ännu en "mellansäsong" måste laget ta sig samman omgående genom att vända trenden i morgon. Nederlaget mot Tingsryd var pinsamt, med bland annat fem skott på mål i en period som är genant dåligt presterat.

Så Klasen och Kollar kan snacka ut hur mycket de vill.
Det enda sättet ni vinner tillbaka respekten och stödet på är att som lag ta poäng.
Klasens en poäng per match i snitt måste höjas.
Kollars -11 i +/- -statistiken och sega insatser måste suddas bort.
Snacka går ju. Nu är det upp till bevis, Klasen och Kollar.

/Olsson

I all bedrövelse efter lördagens olika händelser med förlusten mot Tingsryd som toppen av isberget har jag ägnat mig åt annat i ett par dygn. Välbehövligt. Det är nästan så att man vill ta en paus från alla skriverier och kanske även ta en paus från sitt eget ganska så negativa skrivande om klubben i ens hjärta. Det ska inte behöva vara så här, men ännu en gång har egoismen fått segra i hockeyklubben Malmö Redhawks. Jag känner mer och mer en distans till klubben, det här är knappt "min" klubb längre. Än mindre "mitt" lag.

Malmö har alltid varit en rörig klubb. En bit in på 2000-talet blev det än mer stökigt, inte minst under NHL-lockouten. Redhawks hittade dock en väg tillbaka. Framförallt lyckades man få in ett av Sveriges bästa tränarpar i form av Lars "Osten" Bergström och Thomas Bäckström. I stället för att sätta sin tillit till denna duo, som på ett år fick ordning på klubben, fick in vinnarkultur och dessutom tog upp klubben till Elitserien direkt, ville dåvarande klubbledning sätta "Osten" på plats. Utgången vet vi, Bäckström försvann i skymundan under sommaren och Bergström sparkades kort in på seriespelet.

Nästa seriösa par in blev Bobo Simensen och Torgny Bendelin. Jag sätter inte Simensen-Bendelin på samma nivå som Bergström-Bäckström, men faktum var att Simensen-Bendelin faktiskt också fick ordning på Malmö. En dålig match från elitseriespel gjorde dock att klubbledningen med stora påtryckningar från Percy Nilsson skulle utse en synlig syndabock igen. Torgny Bendelin hette han denna gång.

Ett par år senare var en femteplats i Allsvenskan, en match ifrån Kvalserien, inte heller nog och Göran Karlström, som fått fason på Malmö Redhawks igen, fick gå från något av en hjälte till syndabock. Och i lördags var det alltså dags igen. Leif Strömberg var "problemet". Eller var det ännu en gång en persons egoism som fick förstöra för en hel klubb?

Jag är helt övertygad om att det var, eller snarare är, så. Denna gång är det alltså sportchef Stefan Nymans ego som står över klubben. Nyman har misslyckats, värvat fel och tappat fotfästet. Det är samma story nu precis som tidigare, bara det att det nu rör sig om SSK-Stefan i stället för exempelvis Peter Andersson eller Percy Nilsson, för den delen. Nej, det sunda förnuftet får aldrig segra i Malmö Redhawks. Vi har haft en rad tränare som varit kapabla att leda laget under flera år. Få en bra utveckling på sikt. Kortsiktigheten, pressen MEN även den personliga prestigen har dock vägt tyngre och det Nyman gör nu är att gå "all in" för att försöka göra allt för att rädda sitt eget skinn.

Jag kan inte förstå att Malmö Redhawks har gått på den finten en gång till.
Att sätta en hel klubbs existens på spel för en sportchefs egoism.
Fast vad vet jag, det bästa vi alla kan göra är väl att lyda Nyman och "fokusera på nästa match"...

/Olsson

Jag undrar om det verkligen finns en gräns för hur illa det kan gå för årets upplaga av Malmö Redhawks. Jag är inte säker på att det finns något stopp. Tränarbytet gav som väntat ingen effekt på laget. Visserligen för tidigt att döma ut det med tanke på att beslutet blev offentligt under morgonen. Ulf Taavola har givetvis inte hunnit förändra något djupare. Oavsett, det är inte i spelet i sig jag vill se en omedelbar förändring. Jag vill ha en förändring i attityd, inställning, närvaro och karaktär. Jag är dock helt övertygad om att så inte kommer ske så länge spelare får glida vidare och spela precis lika mycket som vanligt.

Situationen är mycket tragisk och precis som jag skrev efter Västerås-matchen så är Malmö Arena, verkligen, snart tom. Malmö Redhawks har med ypperliga möjligheter på rekordkort tid skrämt iväg sina fans. Vem står upp för det?

Jag vill gratulera Tingsryd till vinsten. Gästerna gjorde det riktigt bra efter sina förutsättningar, men återigen vill jag påpeka att även TAIF är ett motstånd av relativt låg klass. Problemet är bara att Redhawks befinner sig i ett fritt fall där det kvittar vilken kvalitet det är på motståndarna. En dag som denna hade "Taavolas boys" säkerligen förlorat mot Kristianstad och Karlskrona också... 

/Olsson

Tidigt på lördagsmorgonen har beskedet om att Leif Strömberg fått sparken nått ut i media. Ulf Taavola kommer att leda laget i eftermiddagens match mot Tingsryd är inte klart.

När jag läser Sydsvenskans artikel om det inträffade blir jag mörkrädd. Enligt den skall Leif Strömberg inte ha fått något utrymme att leda laget – och stämmer detta är det en katastrof, att anställa en huvudtränare och sedan står ändå hans chef och bestämmer allt. Nu är det förvisso bara Leif Strömbergs version av det inträffade som kommer fram i artikeln, men jag har alltid sett ”Strumpan” som en rakryggad man som säger sanningen och inte kommer med några förbannade lögner.

Om det nu är som Strömberg säger, att det är Stefan Nyman som kört sitt race i form av taktik och laguttagningar, då har jag svårt att se att det kommer att ske någon förbättring varken spel- eller resultatmässigt. Ulf Taavola blir kort och gott bara Nymans nya marionettdocka och han får fortsätta att styra och ställa precis som tidigare.

Hur har det egentligen kunnat bli så här mellan två män som jobbat tillsammans vid flertalet tillfällen tidigare? Det hade varit sin sak om Nyman och Strömberg plockats från var sitt håll och inte känt varandra överhuvudtaget. Men nu pratar vi ändå om en synkad duo – eller det var åtminstone vad vi trodde att de var.

/Winnberg

Jag vet inte om ni såg det som hände i Lindab Arena under gårdagens derby. Missade ni det så gick ni miste om något revolutionerande på hemmalagets ståplatssektion. Det viftades med flaggor. Ett tifo! Angel Island Army har genom alla tider propagerat för att man endast stöttar sitt lag med röster och händer, och aldrig med något så tramsigt som tifo. Frånsett påhopp som ”mikrofonklack” och dylikt brukar det vara Redhawks Supports intresse av att skapa olika tifon som får mest skit från det nordvästra hörnet av Skåne. Så var kom egentligen detta tilltag ifrån?

Var detta ett tilltag som endast ett fåtal låg bakom? Eller ligger något djupare bakom? Just det faktum att AIA alltid sagt sitt kring diverse tifon som andra lags supportrar upprättat och förkastat detta å det grövsta gör det här väldigt intressant. AIA har under alla år propagerat för den engelska supporterkulturen, men verkar nu glida över mer och mer åt det italienska hållet – där tifo är en vital del och det finns mängder av olika supporterfalanger samt tifogrupper.

Jag har under alla år sett AIA som en enad grupp där samtliga engagerade jobbat åt samma håll och att det inte funnits några alternativa supportergrupperingar med sympatier för Rögle, än just AIA. Men detta tilltag får mig att tvivla. Kan det vara så att det nu finns folk som har en annan, mer italiensk syn på hur man kan stötta sitt lag. Att någon form av Ultrasgrupp är på väg att bryta sig ur AIA.

Vi har under de senaste veckorna fått ta del av interna stridigheter på Rögle BK:s kansli. Den nyligen entledigade Sportchefen, Roger Elvenäs, hade inte samma syn på hur klubben skulle föras framåt som övriga ledning, med VD:n Peter Hedlund i spetsen. Är det något liknande vi nu upplever på supporternivå?

Såväl gamla Ängelholms Ishall som Lindab Arena har haft trumförbud så länge jag kan minnas. AIA har alltid varit fantastiska på att skapa bra tryck, åtminstone när det vankas Skånederby. På en del TV-sända matcher tycker jag det beryktade trycket är ganska överskattat. Men med bara röst och händer har klacken potential att bära fram sina hjältar på isen. Kan det nu bli tal om förändring även på denna punkt?

Varför inte? Om man kan börja med tifo – som tidigare varit helt uteslutet – så ser jag det inte längre som en omöjlighet att en trumma förr eller senare letar sig in på ståplats.

När nu spelet på isen börjar stämma allt bättre för klubben i norr, är det då så att det samtidigt har uppstått splittringar på andra nivåer inom klubben?

Det där tifot kan komma att sätta djupa spår.

/Winnberg

Malmö Redhawks fortsätter på den inslagna vägen. Tamt, oinspirerat och framförallt inte ett tecken av desperation någonstans. Vi talar trots allt om en oerhört viktig match där trean Västerås stod för motståndet. Det är ett hån mot alla fans som var på plats att uppträda på det här viset. Jag tycker framförallt att det är provocerande att innan match kunna läsa en krönika signerad sportchef Stefan Nyman i programbladet, där han talade om vilken vikt matchen hade och att det är viktigt att vi (alla inkluderade) gör den fortsatta resan tillsammans. Bjuder inte spelarna till mer än så här, finns det dock ingen resa att göra. Malmö Arena kan inom en snar framtid eka väldigt tom om inte vettiga förändringar tillkommer.

Jag vill först och främst framhäva att årets upplaga av Västerås är bra. Ibland riktigt bra. I Malmö Arena fick man ett psykologiskt viktigt ledningsmål och därefter ett viktigt 0-2-mål tidigt i den andra perioden. Sedan kunde gästerna spela på det resultatet. VIK tog många korrekta beslut där ute, utnyttjade sina powerplaylägen och slog icing så fort som situationen krävde det. All heder till det då det gör att Västerås i allra högsta grad kan tampas vidare om en direktplats till Kvalserien.

Åter till Malmö. Självklart är det så att Leif Strömberg måste stå upp för sitt lag, men att han var så pass nöjd efter matchen i kväll på presskonferensen, som vi kan se på MrMadhawk.se, gör mig frustrerad. Det hade snarare varit på sin plats med en ursäkt till publiken för att det presteras så pass dålig hockey när matchen betydde allt för fortsättningen av säsongen. Jag kan inte se det Strömberg ser i Malmös spel. Det är möjligt att det var något bättre tempo i spelet, men spelarna var inte riktigt där i kväll heller och kampviljan var ännu en gång riktigt svag. Vem vill exempelvis in och ta fighten framför mål? Västerås var riktigt täta framför målvakten men å andra sidan tog ingen i Redhawks striden. Vem jobbade tillräckligt hårt för att få fram utvisningar på VIK? Möjligtvis Pathrik och Ponthus Westerholm, men i princip ingen.

Nej, framtiden ser klart dyster ut för Malmö. Förvisso fick äntligen inte "leading line" med Dragan Umicevic, Robert Carlsson och Linus Klasen inleda matchen i kväll men i övrigt fick de spela på som om de vore i fin form, vilket de självklart inte är. Umicevic är omständlig nästan varje kväll, Klasen snudd på iskall och även Carlsson har tappat något på sistone. Och var gömmer sig Jesper Mattsson? Morten Green? Vad vill ni? Vill ni betala priset för att ta Malmö till en kvalserie?

Bland backarna var Stefan Lassen en smärre katastrof. Riktigt dålig insats, men tydligen har han någon uppsida i spelet som bara Strömberg, Ulf Taavola och Nyman kan svara på.  

/Olsson

Måndag. Ny vecka. Tre extremt viktiga matcher för Malmö Redhawks. Jag väljer att lägga helgens skriverier bakom mig, åtminstone i nuläget. Jag hoppas att laget kan göra detsamma. I morgon kommer Västerås på besök i Malmö Arena – en match som Malmö måste vinna. Jag tycker inte om att prata i sådana termer, men skall hoppet om en topp 3-placering hållas vid liv har man inte råd att ge bort tre poäng till tabelltrean.

Hur skall det då vara möjligt att besegra seriens bästa bortalag? Det viktigaste är att samtliga spelare nu är redo att ta kampen, dra på sig blåstället och våga få lite skit under naglarna. Hittills är det tyvärr för få som klivit in på isen och bara kört. Det är många s.k. attitydsspelare som inte levt upp till förväntningarna.

Även om Miroslav Lazo inte har förmågan att göra så mycket vettigt med pucken så trodde jag att han åtminstone skulle kunna sprida positiv energi genom att vara en pain in the ass och få det att sjunga rejält i sargen. Men istället åker och åker han, men det händer mer eller mindre inget.

Tomas Kollar må vara en kanonkille, men hans skridskoåkning gör att han inte är en spelare för dagens hockey. Han passar kort och gott inte in i det spel som är HockeyAllsvenskan säsongen 2011/2012. Hockeyn har utvecklats, men Kollars spelstil och skridskoåkning är densamma.

Jag har svårt att förstå att en spelare som Björn Svensson inte varit prioriterad att få till klubben. Han står för fart, en del finess och på köpet hade Stefan Nyman dessutom fått en spelare som publiken hade kunnat personifiera sig med. En blandning mellan hemvävt och ihopvärvat hade troligtvis inneburit en större toleransnivå från fansens sida. När det nu egentligen bara är Robin Weihager och Robin Alvarez som får ordentligt med speltid, av de ”lokala” spelare som finns i truppen, då blir tålamodet också kort.

För att återgå till ämnet, det är dags att samtliga spelare i truppen lägger manken till i varje byte, slutar glida ut till båset när det är dags att skicka in en medspelare och är beredd att ta stryk i sarghörnen för att få med sig tre poäng i morgon. Detta gäller även spelare som Linus Klasen, Dragan Umicevic och Tim Heed.

/Winnberg

Malmö Redhawks är sex poäng ifrån en kvalserieplats.
Ja, det är jag mycket väl medveten om.

Jag kan dock inte någonstans acceptera det som håller på att hända Malmö nu. Rätt så väntat vill tvillingarna, Ponthus och Pathrik Westerholm, lämna klubben. För lite istid i stort och inget förtroende i viktiga offensiva lägen gör att de nu vill hitta en ny adress där de kan få chans att blomma ut. Jag förstår "ungtupparna" fullt ut. Om man redan förra säsongen fick spela powerplay och i stort ha en central roll där man platsat på tre kedjor är det orealistiskt att ta ett så pass stort steg tillbaka ett halvår senare.

Om vi ser säsongen i sin helhet hittills så är det värsta att Westerholms, oftast tillsammans med Roger Ohlsson, är de som varit spelmässigt mest utstickande för laget. Det har varit fjärdekedjan som agerat inspirerat, irrationellt, med vilja och fart. När tränarna väl har berömt tvillingarna, vilket ändå hänt efter en fyra-fem matcher under hösten, så har det ändå inte räckt för att få större förtroende i matcherna. I stället har det oftast följts upp av en bänkning en eller två bataljer senare. Inte minst för Ponthus Westerholm.

I ett par matcher kan jag köpa Leif Strömbergs val att bänka Westerholms. För där finns defensiva brister. Ponthus har haft ett par matcher med direkt svaga defensiva ageranden och Pathrik hade ett grymt "juniorbetonat" byte mot Almtuna som inte är acceptabelt. Fine där. Problemet är bara att det finns ingen annan som blir bänkad under samma förhållanden som Westerholms i truppen i övrigt.

Heter du Stefan Lassen kan du göra misstag på misstag och ändå få istid som en topp 3-back i laget.
Heter du Dragan Umicevic kan du agera oinspirerat, ointresserat och göra defensiva blunders men ändå vara given i förstakedjan och dessutom lyftas in i seriens tidigare överlägset bästa PP1.
Heter du Tim Heed kan du bli ikappåkt, ifrånåkt och knappt lyfta ett finger i defensiven utan åtgärd.
Heter du Tomas Kollar kan du ha -11 i +/- -statistiken, vara trög och tam i 5-5-spelet och spela utan intensitet i boxplay men ändå bara få köra vidare som vanligt.
Heter du Ivan Ciernik kan du få underprestera å det grövsta och vara direkt dålig men ändå spela i andrakedjan match efter match.

Den här listan kan göras ännu längre, men är en del exempel.
Tyvärr. Jag har inget förtroende för nuvarande sportslig ledning. Ni har gjort bort er under ett halvårs tid och skickar fullkomligt absurda signaler emellanåt.

Dagens spelare står inte upp för klubbens färger.
Hur många klara förluster ska man ta på en höst?
Hur många matcher kan man förlora redan i en första period på en höst?
Hur många individuella misstag kan ett lag göra över 20 matcher?
Hur många matcher kan man spela utan ordentlig fart och med bristande inställning?

Rädda klubben i tid. Frågan är bara vem som ska göra det?

/Olsson

Jag har extremt svårt att se hur Dragan Umicevic kan få oceaner med istid i match efter match. Han är den spelare som senast anlände i Malmö Redhawks trupp. I match efter match presterar han under den nivå man kan förvänta sig av en spelare som lämnar Elitserien för spel i den svenska andradivisionen. Ändå får han chans på chans på chans.

I dag skulle jag vilja påstå att det är just Dragan som ger Bofors matchen. Nummer ett, två och tre på prioritetslistan i Nobelhallen bör vara att inte bjuda på något. Att tappa puck på offensiva blå som siste gubbe är förvisso aldrig någonsin bra, men jag kan köpa att det händer. Men att man därefter visar prov på noll karaktär och bara låter Johan Nilsson svischa förbi är fullständigt oacceptabelt.

Hade jag varit en lagkamrat som suttit på bänken och bevittnat detta hade min moral sänkts något helt enormt. Inte minst med tanke på att 84:an får fortsätta spela som om ingenting har hänt.

Jag saknar också en konsekvent coachning. Det finns spelare som får nöta bänk direkt efter ett misstag – samtidigt som andra, i min värld främst herr Umicevic – får fortsatt förtroende.

Om man kommer in sent i ett lag, borde det vara en självklarhet att man föregår med gott exempel och är den som jobbar hårdast för att visa att man faktiskt är bättre än övriga spelare i truppen, och därigenom också förtjänar en plats i någon av toppformationerna? Leva på gamla meriter håller inte - dags att visa något på isen!

/Winnberg

Det börjar faktiskt bli aningen pinsamt nu, att gång på gång läsa att Bofors Sportchef, Stefan Bengtzén, har kommentarer kring Malmö Redhawks i allmänhet och Linus Klasen i synnerhet.

Vi vet alla redan att det har spenderats stora summor pengar på årets upplaga av Malmö Redhawks.
Vi vet alla redan att Linus Klasen är den bäst betalde ishockeyspelaren i Sverige.
Vi vet alla redan att Malmö Redhawks hittills har underpresterat.
Vi vet alla redan att Stefan Bengtzén haft både ett och två uttalande som enbart fokuserat kring ekonomin i Malmö Redhawks.
Ändå fortsätter Bofors Sportchef att fokusera på en klubb som för tillfället parkerar tolv poäng bakom hans eget i HockeyAllsvenskan.

Hela hösten har Bengtzén raljerat i tidningarna kring hur hans lag tjänar mindre än vad Malmös lagkapten gör. Jag har på något sätt oerhört svårt att få ihop det. Räknar vi på att medellönen hos värmlänningarna är 15.000 och att samtliga spelare går på 8-månaderskontrakt får vi ut en totalsumma på 2,4 miljoner. Och detta är räknat utan arbetsgivaravgiftet - och på extremt låga löner.

Men nu var det inte Bofors spelarbudget jag ville belysa med detta inlägg.

Jag börjar tycka att Bengtzén är oerhört fjantig. Hans första utspel var löjligt i sig. Att han sedan väljer att upprepa sig vid flertalet tillfällen känns bara löjligt.

Det verkar dessutom mer och mer som att han står och ljuger i intervjuerna. I dagens Kvällsposten påstår han exempelvis att han inte visste vem Linus Klasen var när Malmö värvarde honom. Jo, tjena! Arbetar man heltid inom ishockeyn bör man nog ha koll på vem en spelare från Elitseriens absolut poängtopp är. Det är lite som att påstå att man inte vet vem exempelvis Calle Järnkrok eller Jacob Silfwerberg är.

Det som är extra tråkigt är att Klasen nu valt att hugga tillbaka. Jag hade önskat att han bara hade svalt dessa patetiska påhoppen från Bengtzéns sida och istället klivit ut på isen i kväll och visat vart skåpet skall stå.

Nu är det förvisso möjligt att han gör det ändå. Vi kan inte annat än hoppas!

Det är hög tid att plocka hem en trepoängare i Nobelhallen. Det har inte skett sedan den 10 mars 2010, då Göran Karlströms mannar plockade hem en uddamålsseger i playoffspelet.

/Winnberg

Bofors väntar på fredag kväll. En match åtminstone jag bävar för rätt mycket. Malmös 3-2-förlust mot Bofors borta sitter fortfarande på näthinnan där BIK gjorde ett par riktigt billiga mål på ett genant dåligt Malmö-försvar i oktober månad. 3-0-underläge kan Redhawks givetvis inte hamna i igen om det ska finnas poängchans. Nu krävs det verkligen att många vill prestera personbästa för säsongen och att man gillar utmaningen i att på allvar få topp-3-känning igen. Det är de rutinerade spelarna som måste kliva fram, agera noggrannt och vara villiga att ta smällar för lagets bästa. Ja, en upprepning av Örebro hemma helt enkelt.

Jag vet dock inte riktigt vad som talar för att det ska se ut så igen och då på bortais. Malmö har ju gjort ett par riktiga bottennapp sen Örebro-insatsen och ska man vara ärlig så ser det spelmässigt väldigt ojämnt ut i Redhawks alltjämt. Det jag hoppas är att laget inser vikten av att årets satsning inte spårar ur fullständigt. Trovärdigheten för klubben står på spel och någon form av framgång är ett måste inför framtiden.

Det positiva att ha med sig från Almtuna-bataljen är framförallt andrakedjans lyft. Robin Alvarez och Alexander Barta gjorde riktigt starka insatser och det är inte förvånande att spelare med fart och fläkt sticker ut i den typen av matcher och också får utdelning. Även Ivan Ciernik drogs med till viss del. Annars också en något stabilare backsida genom Daniel Josefssons comeback, som jag var inne på i går. Däremot måste flera meriterade spelare upp i kvalitet. Linus Klasen behöver få igång produktion och förstärka inlevelsen, tycker även Jesper Mattsson faller in i den kategorin. Likväl som jag vill se en revanschsugen Pathrik Westerholm med kedjekamrater.

Stefan Nyman är med all rätt en alltmer ifrågasatt person och jag såg att Niklas Wikegård vill till och med att han ska försvinna från klubben och låta tränarna få göra sitt jobb med att forma Malmö Redhawks. Jag har tidigare lagt fram, precis som många andra, att han borde överge båset och träningarna. Vi får väl se vad som sker på den punkten. Nyman uttalade sig för första gången på länge som den sportchef han faktiskt är i dagens KVP:
"Vi är en i process där vi har börjat från scratch. Många stirrar sig blinda på våra resultat, och det är kanske naturligt i sig, men det finns fler bitar än det som är viktiga, pusselbitar som alla kanske inte ser."

Well, Nyman. Om vi bortser från resultat.
Hur bra klickar spelet och kemin ute på isen?
Hur många spelare har tagit personliga kliv framåt under hösten?
Hur bra är inställnings- och motivationsnivån?

Det enda sättet att täppa till truten på oss som klagar är att vinna mot Bofors. 
Att faktiskt bevisa något. Genom hårt arbete och vilja samt viss finess.

/Olsson